Den 2 februari 1995 föddes Kasper.

Han hade en alldeles ljuvlig färg på sin päls och ögonen var så snälla.

Han start på livet var inget vidare, hans husse/matte var inte så snälla mot honom men efter 2 år kom han ut på landet.

Där fick han valla höns, springa i stallet, vara med husse i traktorn, busa med mattes ena barnbarn som han tyckte så oerhört mycket om.

Ofta, när barnbarnet kom på besök, blev han så glad att han viftade på svansen och nosade så mycket på henne att hon ramlade omkull, samtidigt som hon skrattade lyckligt.

De två har varit mycket goda vänner hela deras liv.

.

Men så hände det som ingen vill ska hända.

Kasper har fått dålig syn, dålig hörsel och lite sämre balans

I tisdag hade halva hans ansikte svullat upp, han hade ont när man försökte klappa honom på huvudet och han ville bara vara i fred.

Veterinären blev ring och hon kom hem till Kasper.

Han fick somna in i pannrummet, på sin favoritplats.

Han blev 14 år och nära 7 månader. Tänk på det som i hundår så förstår ni att han levet ett långt och händelserikt liv.

Vilar, det gör han tillsammans med älsklingshästen och favoritkatten.

Hoppas han har det bra nu

Hunden var min mors och barnbarnet är min förkrossade dotter.




-   

jag tycker de är fint. för de betyder mycke för mig.
snart skulle han ha blivit 15 år. 2 februari.
och när de närmar sig datumet,
så började jag tänka på pressent. och sen mitt i allt inser man
att han finns ju inte längre. de suger. de gör verkligen det.
julafton va oxå typ sjukt jobbigt i början. men de kunde
jag inte visa för barnen. ja lossades inte som någonting.
döljde allt innom mig. och tänkte åka till graven senare senare.
men de blev inte av. vi hade brottom till inger och så.
funderar på att fråga mamma om vi kan åka till graven idag.

ni får tycka jag e sjuk som bölar över en hund.
men han va min bästa vän. och jag sviker han aldrig.
glömmer han aldrig. och älskar han föralltid.