Det va en bra dag. Till en början i alla fall. Jag for iväg till skolan, taggad för att bara ha tre letioner för att sen, efter idrotten, dra iväg med Sofie och hämta ut min telefon som hade varit på lagning och sen köpa med godis hem till henne. Det va en underbar dag. Vi skrattade, åt gudomligt god mat, skrattade lite till,åt godis, skrattade ännu mer och bara njöt av livet.

Jag och mamma hade bestämmt via sms att hon skulle höra av sig vid nio tiden på kvällen och höra vart vi va och vad vi gjorde. Det va i den vevan hon hade tänkt att hämta mig, och köra hem mig till Johannes som skulle vara med Ponuts. Det var planen för kvällen. Så långt.

Vid klockan sex får jag ett samtal från mamma, hon frågade redan då vart jag var och vad vi gjorde och jag svarade att vi satt och kollade lite på datorn och käkade godis. Hade mysigt och njöt av livet, typ. Men jag hörde att något inte riktigt va som det skulle. Det lät som att mamma grät.. De händer inte alls ofta så jag frågade försiktigt, men ändå lite irriterat vad som hade hänt. Hon svarade ''Mattias har blivit påskjuten. På älgjakten.'' Men jag fattade inte då vad som hade hänt utan tänkte ''Jaha,va är det att hänga läpp för? Han klarar sig väl?''. Vi bestämmde ändå att vi skulle mötas vid Konsum i Hällby där Sofie bor. Mamma skulle höra av sig när hon började närma sig så skulle jag börja gå uppåt mot Konsum då. Jag ringde Johannes lite snabbt och sa att jag skulle komma hem tidigaare än väntat, att det hade hänt nå med Matte och la snabbt på igen. När jag skulle gå erbjöd sig min underbara Sofie att föja med mig dit, och hennes mamma erbjöd sig i sin tur att följa med oss. På vägen dit frågade hon om jag trodde det var allvarligt, vilket ja var 1000% säker på att det inte va. Jag va sten säker på att han skulle komma hem under helgen. I alla fall nästkommande vecka.
På väg till Konsum hann även Johannes ringa igen. Jag svarade lite stressat `
- Hallå?
- Hej älskling, hur är det? Hur mår du?
- Jodå, jag mår bra..? Själv?
- Jaha.. Jo men de är.. Okej. Svarade han lite förvånat men ändå förstående.
- Japp. Va de nå speciellt?
- Nej, ring mig när du har pratat med din mamma. Jag ska inte va med Pontus längre. Jag älskar dig.
Sen la vi på.
Vad fan va han sur för då? tänkte jag. Men lät det vara.

Mamma hann möta upp oss innan vi kom fram till Konsum så jag gick fram till fönstret som var nervevat och saganska glatt att vi inte hade hunnit dit, och de vara va arr backa så kommer vi dit snart. Jag fick ett kyligt och kort svar av mamma ''Sätt dig i bilen. NU'' Så jag fattade ganska snabbt att det inte var läge. Mamma snackade ett tag med Sofies mamma och sen åkte vi iväg.Nyfiken som jag var frågade jag, varken glad eller ledsen, utan bara helt normalt. vart han var skjuten och mamma frågade ännu kyligare och lite irriterat vad det spelade för roll? ''Ja mamma, när kommer han hem? När kan han brörja jobba igen och så? Jag bryr mig ju om honom!!'' Då sprack allting för mamma, hon insåg att jag inte visste än. Att jag inte hade fattat. Han är död Mimmi. Borta. Kommer ALDRIG mer hem igen.  En otroligt konstig känsla spred sig genom hela kroppen och kom ur mig i form av gråt och ett skrik NEEEEEEEEEJ! DET ÄR INTE SANT! HÅLL KÄFTEN ELLER SÄG SANNINGEN! Jag visste att det var sant, men kunde inte förstå. Det var som att allt bara rasade ihop. Det känndes som att all luft försvann från lungorna, trotts att jag skrek och grät kändes det som att jag inte kunde andas. Jag hade svårt att stå när vi skulle gå ut bilen på Konsum parkeringen för attköpa påfyllning till telefonen, fortfarande kvar i Hällby.På väg in i butiken tänkte jag för mig själv att jag ska vara stark, inte gråta utan bara säga vad jag ska ha, betala och gå. Jo, för det höll ju länge. Jag kunde inte kontrollera min gråt heller. Det var otroligt otroligt konstigt och obeskrivligt. Hemskt. Jag fick i alla fall det jag ville och gick sen iväg medan jag och mamma höll hårt i varandra. Kanske för att vi var rädda för att förlota varandra på vägen ut, kanske för att stötta varandra men mest troligt bara för att, utan att säga något, visa att vi tillsammans blir starkare.

Väl hemma hos Kimmo, Mattes pappa, blev det konstigt igen. Jag ville gå in till alla där, men kunde inte. Visste inte vad jag skulle göra, säga, sitta?, stå?, ligga?, gråta?, vara tyst? Jag visste ingenting, men i samma sekund som jag slogs av sorgen inne i huset och Anders kom gråtande emot mig, visste jag exakt vad jag skulle göra. Jag skulle ta hand om den viktigaste personen i mitt liv av de som var där, som var så ledsen att jag nästan kunde höra hans hjärta gå sönder. Min fina ''plastpappa'', att han var så ledsen. Att Sofie och Bella, inte hon Sofie jag var med innan utan Sofie Mattes syster, grät. Annika bar grät, och skrek. Alla grät. Det va tyst som .. Jag vet inte. Men ändå så mycket ljud. Telefoner som ringde, folksom snöt sig, folk som gick in och ut vid dörren, alla som grät. Allting. Allting vad ifrån sig så myckket ljud, men det var ändå helt tyst. Ingen sa någonting. Alla höll bara om varandra och hoppades på det bästa.Vad det nu var. Vi visste inte säkert vad som hade hänt, så mycket frågor om det hängde i huvudet. Jag hoppadesatt han skulle komma hem, säga ''TADAAA, jag skoja bara!'' och så skulle allt bara vara över. Men det hände aldrig.

Senare på kvällen åkte jag hem till Johannes,pratade lite med hans pappa Jonas och sen försökte jag sova.Sov däremot inte så fruktansvärt mycket den natten. Men jag hade stödet av alla i min 'extrafamilj' hos Johannes, jag hade stödet av mamma och Anders och av alla andra sörjande.

Det var en bra dag. Till en början i alla fall. Som jag nu i efterhand gör vad som helst för att få ogjord.