Det går inte att förklara min osäkerhet på förhållanden
just nu..

Kär i en, men älskar en annan.
Älskar borde ju gå före vara kär.
Men att vara kär kan förstöra för den man älskar.
Jag bara önskar att ingenting hade hänt,
eller iaf att inte horbarns fittan hade tjallat på mig
så jag bara hade kunnat glömma allt ist.

Den jag älskar har jag delat nästan 10 månader av
mitt liv med. Medans den andra, som jag 'bara' är kär
i, har jag delat några få dagar med. Men det här ändå
känts som en evighet.

Men samtidigt som jag verkligen vill att det ska
funka mellan mig och mitt livs kärlek, så känns
det så konstigt. Typ hitta sin kille nu och vara  tillsammans
resten av livet. Samtidigt som det känns hur trygt, härligt,
mysigt och underbart som hellst.

Jag menar, hur snällt är det egentligen att be en av dem vänta och
se vad som händer? Egentligen måste jag dissa en av dem.
Vill inte såra någon av dem, men det måste jag ju - tyvärr.

Om jag bara visste hur min framtid såg ut med dem,
så jag kunde välja efter det.. Men inte ens det kan man få hjälp
med, jävla Gud jävel, för i helvete!!

Ska prata med mamma.
Sen städa, och sova.
Godnatt.