Hittade en text från 21 oktober 2011 som jag skrev till min bästa vän på fb. Kände att jag ville dela med mig av den till er andra också..


"Jag har inte dit nr kvar, så skriver här.
Hoppas det inte gör nå att det blir långt. Om det blir det alltså..

I alla fall, jag såg Mattias idag. Han låg helt still och såg ut som han sov medan alla andra grät omkring honom. Jag har sett en död person idag. Första gången i mitt liv. Rört en död människa också. Det va samma människa. Men ändå. Han va så fin.. Skrubbsår i ansiktet bara, annars såg han ut som han brukar - fast blekare. Fatta att han är borta. Kapoff. Eller.. borta är han inte, han finns alltid i alla våra hjärtan och tankarna. Fan.
Jag vet inte. Kommer jag komma över det här någon gång? Någonsin? Usch, tänk hur hans mamma, pappa, två systrar och fickvän känner.. Omg.
Dennis - dö aldrig. Seriöst, jag ska dö först av oss. Okej? Bra.

Åååh, jag har så mycket att säga men så lite som kommer fram.
Va rädd om livet, va rädd om dig. Man vet ALDRIG när det smäller.
Jag älskar dig min underbara bror, man och bästavän. För alltid. Glöm aldrig det.
Puss"


Det är svårt att uttrycka sorg, både skriftligt och muntligt. Det bara går inte, för som det står i texten till Dennis så finns det så mycket att säga, men så lite som kommer fram..
Saknar i alla fall min fina Mattias och hoppas att han har det bra, jag önskar jag kunde komma över det här. Men det kommer jag förstås aldrig.. Vilket kanske är bra, eftersom då betyder det ju verkligen att han betydde, och betyder, något för mig..

Önskar bara att han kunde komma tillbaka.❤